Fotbollsspelare. Handbollsspelare.
Och framför allt ordförande i Blekinge Idrottsförbund under 25 år.
Möt en av idrotts-Blekinges största profiler någonsin.
På tisdag fyller Inge Fredin, 80 år.
– Som aktiv kallades jag ofta för ”den flygande tunnan”. Numera känner jag mig mera som ”enslingen på skäret”, skojar Fredin.
Jo, den blivande 80-åringen har alltid något att berätta, alltid med glimten i ögat och alltid verbalt slagfärdig. Från sitt rika idrottsliv har han en källa att ösa hur mycket som helst ur, verkar det som. Otaliga är de minnen han har att berätta.
– Jo, nog har jag varit med om en hel del, säger han.
Inge Fredin föddes i Bohuslän, men växte upp i Halmstad. Redan när han var elva år var det dags för nästa flytt, nu till Galgamarken i Karlskrona. Och han fick ett synnerligen ”varmt” välkomnande av sina nya klasskamrater, när han mitt under höstterminen kom till Tullskolan för första gången.
– ”Vill du ha på truten”, var de första orden jag möttes av, berättar Fredin.
Han blev dock snabbt accepterad av ”gänget”, framför allt för att han var duktig i fotboll. I Karlskrona fanns också en stark handbollskultur.
– Jag blev mer eller mindre tvungen att lära mig spela handboll. Matcherna mellan Galgamarken och Bergåsa var viktiga drabbningar med mycket prestige i.
Under tonåren kretsade livet mycket om handboll och fotboll för den nyinflyttade Fredin. Men han spelade också ishockey och bandy när tillfälle gavs.
Fotbollskarriären startade i Pantarholmen, men tidigt blev han värvad av legendariske ungdomsledaren Ivar Kilemark till Bollis (Karlskrona BK).
– ”Du kan ju spela handboll, då får du bli målvakt” – och så blev det till en början, säger Fredin.
Så småningom blev Fredin omskolad till centerhalv och tog plats i ”Bollis” div 3-lag. Där spelade han under många år, en tid han minns med glädje.
Fotboll i alla ära, det var inom handbollen Inge Fredin nådde störst framgångar och blev mest känd. Handbollskarriären inleddes i Pantarholmen, men via KFUM och Läroverkets IF hamnade han tidigt i storlaget IFK Karlskrona. IFK hade just ramlat ur allsvenskan, tappat en del spelare och behövde en linjespelare.
– Så fick det bli. Jag minns att vi vann div 2 1950 och tog oss upp till allsvenskan igen via kvalsegrar mot Lidingö.
Sen följde en lång och framgångsrik karriär i IFK Karlskrona – och landslaget. Lars Alexandersson, Christer Sandegård, Janne Jansson och Rolf Almqvist är några spelare han spelade ihop med nämner med förkärlek.
– Almqvist är kanske den bäste handbollsspelaren någonsin enligt mitt förmenande.
Och minnen från den tiden kan Fredin berätta hur många som helst. Som när IFK introducerade gåhandbollen:
– Örebros Roland Mattsson kallade oss för ”Karlskrona Gångklubb”.
Som när legendariske journalisten Birger Buhre frågade samme Mattsson hur det var att spela i IFK:s hemmahall Sparre:
– Som att spela i två rum o kök med levande ljus.
1966 fick dock Fredins aktiva karriär ett abrupt slut när hälsenan gick av. I stället tog Fredin snabbt klivet över till ledarbanan. Utbildad lärare som han var höll han ungdomsledarkurser på Hällevikslägret. Han tog plats i Blekinge IF:s ungdomskommitté och 1972 blev han invald i BIF:s styrelse.
– Och redan 1974 blev jag ordförande.
Hela 25 år höll Fredin i ordförandeklubban i BIF, det uppdrag han kanske är mest känd för av dagens idrotts-Blekinge. Otaliga är de möten han hållit i och lika otaliga är alla jubileer och prisutdelningar han besökt, där han roat åhörarna med sina humoristiska tal.
– Jag tyckte det var viktigt att även besöka småföreningar och att behålla kontakten med den levande idrotten.
Flytten av förbundets kansli från Karlshamn till Karlskrona och att Blekinge lyckades få Riksidrottsmötet 1983 förlagt till Ronneby, nämner Fredin som stora händelser under hans tid.
– Flytten väckte förstås mycket ont blod, men var nödvändig. Riksidrottsmötet fick vi däremot mycket beröm för.
1999 lämnade Fredin posten som BIF-ordförande. Sedan dess lever han ett behagligt liv som pensionär, enligt honom själv. 2009 gick dock hustrun Birgit bort och det tog honom väldigt hårt.
– Det tog mig över ett år att komma över det.
Numera har livsglädjen återvänt och Fredin lever ett social bra liv med barn, barnbarn och många vänner.
– När jag hade det jobbigt 2009 var det många idrottsvänner som hörde av sig och stöttade mig.
– Det ser jag också som en av idrottens största uppgifter – att hjälpa och ta hand om aktiva även efter karriären, så att de inte hamnar snett.