Om någon frågar svarar han att efternamnet är ett vikinganamn.
Om tvillingarna frågar svarar han att första NHL-målet satt rakt upp i krysset.
Däremot är det alldeles sant att det var legendarerna Mark Messier och Brian Leetch som assisterade till Pär Djoos första mål i NHL.
När Pär Djoos berättar det där med vikinganamnet och NHL-målet så gör han det med glimten i ögat. Sant är att Djos, utan en bokstav o, är ett gammalt soldatnamn från Dalarna som senare blev ett gårdsnamn, som senare också blev efternamnet Djoos, taget av Pär Djoos farfars far.
Och om sanningen ändå ska fram var inte det första NHL-målet en kanonträff i krysset.
– Jag brukar säga så till ungarna för att det ska låta bättre än det är. Egentligen var det en puck längs isen.
New York Rangers mötte Vancouver och Mark Messier och Brian Leetch passade.
– Jag brukar inte spara på saker, men den där pucken har jag hemma.
Pär Djoos, nu tränare i Mörrum, är ett av de där gamla klassiska hockeynamnen som det är så lätt att glömma bort vad de gjort.
Djoos karriär förtjänar bättre än så. Ett VM-silver, ett VM-brons, en Brynänsikon och framför allt en NHL-karriär. Kanske inte så lång, bara 82 matcher och två mål, men matcherna och målen gjordes i klassiska lag som Detroit Red Wings och New York Rangers och sådant är ju lätt att bländas av.
– Jag kom till Detroit innan storhetstiden. När jag var där var det ett rätt dåligt lag.
Om Djoos minns rätt fick han 100 000 dollar för envägskontrakt. Mycket pengar på den tiden.
– Men jag har aldrig tjänat så mycket på hockeyn att jag blev ekonomiskt oberoende. Pengar har aldrig varit drivkraften och det har ju levts och skiljts också…
Detroits scouter tog Djoos som 127:a i sjunde rundan, men Red Wingskarriären blev bara 26 matcher lång.
– De som listade mig flyttade till Rangers och då tog de med mig och en slagskämpe.
I Rangers, med ett lite äldre garde som ryggrad, styrde den klassiske coachen Roger Neilson. Eller om det nu var Mark Messier som styrde. Meningarna går isär.
– Han var en fantastisk ledare. Han ledde laget både på och utanför isen.
Men Djoos, som var fjärde-femteback i Rangers, hamnade snart i AHL.
– Det var jag, Peter Andersson och Janne ”X:et” Eriksson som var svenskar i Rangers då.
”X:et” höll sig kvar, men Djoos och Andersson skickades till Binghampton.
– Vi hade ett grymt lag. Jag och Peter i olika backpar. Sergej Zubov i ett annat och framåt hade vi Alexej Kovalev.
Ottawa ville ha Pär Djoos, men Djoos var sugen på landslaget och valde Lugano och Schweiz.
– Det är det enda jag ångrar i min karriär. Jag gick från hundra till 40 matcher. Det känns som om vi bara tränade i Lugano. Jag skulle naturligtvis valt Ottawa. Det enda positiva det året var väl att min hustru blev gravid.
Frölunda lockade och Djoos flyttade hem och trodde att han kunde glida runt på gamla meriter.
– Jag visade dålig respekt. Jag var i dålig form och hade helt enkelt fuskat med förberedelserna. Bekväm helt enkelt.
Till råga på allt rök korsbandet och karriären var på väg mot ett alldeles för snabbt slut. Djoos vände hem till Mora igen, men Brynäs hörde av sig. En läkare fick ordning på Djoos alla problem och karriären tog ny fart.
Men till slut sa en krasslig njure stopp.
– Valet var att ta bort njuren och då bestämde jag mig för att sluta.
Njurproblemen finns kvar, men som tränare går de att hantera.
Om Djoos hade en lyckad spelarkarriär får man väl säga att tränarkarriären inte varit lika lyckad.
Sparkad i Mora.
Sparkad i Sundsvall.
Inget imponerande CV om man inte vet sanningen bakom. Eller i alla fall Pär Djoos version.
– Gemensamt i både Mora och Sundsvall var att det inte var några spelare som ville ha bort mig. I Mora var det allmänt rörigt och till slut var det väl något styrelseproffs som tog beslutet. I Sundsvall gjorde jag mig kraftigt ovän med den sportansvarige.
Om man får sparken två gånger, betyder det att man är en dålig tränare?
– Nej. Man måste veta vad man står för. Jag är inte annorlunda i Mörrum än vad jag var i Mora eller Sundsvall.
Men du har fått sparken två gånger?
– Så ser det ut i dag. Det är ingen säker bransch. Jag vet hur det fungerar och jag tänker inte ens på att jag kan få gå. Det enda jag lärt mig av de två fallen är att jag aldrig mer ska ta ett lag bara för att överleva i en serie.
I dag delar Pär Djoos sitt liv mellan Jössarinken, en avskalad och opersonlig etta i Prästslätten och det som han kallar sin bas, lägenheten i Gävle och barnen många mil bort. Föga glamouröst för en gammal landslags– och NHL-spelare.
– Det passar mig bra. Jag behöver inte skapa något hemtrevligt här och barnen har jag daglig kontakt med.