Han är Sveriges bäste cyklist genom tiderna, men fem år som proffs gjorde honom bara rik på erfarenheter.
– I dag skulle ingen utsätta sig för det jag gjorde för den ersättning jag fick, säger Gösta ”Fåglum” Pettersson, 71, som i tisdags gästade Blekinge Läns Idrottshistoriska Sällskaps årsmöte.
Själva årsmötesförhandlingen klubbades lika snabbt som ”Fåglum” fick upp farten på tempoloppen under sin storhetstid. I stället fick mötesdeltagarna lyssna på en intressant historia om cyklisten från Vårgårda som tillsammans med bröderna Erik, Sture och Tomas skrev in sig i historieböckerna.
Tre VM-guld i följd, 1967, 1968 och 1969, blev det för brödrakvartetten på lagtempo. I Gösta Petterssons medaljsamling finns även OS-silver och OS-brons, men det är inte något av detta som gör honom till den störste.
– OS och VM är stort, men att vinna Giro d´Italia är större, erkänner ”Fåglum”.
– Då gav det inga stora pengar, i dag handlar det om helt andra summor.
Efter en 10 år lång och framgångsrik karriär som amatör blev Gösta Pettersson proffscyklist 1970 och året därpå kom den seger som gör att hans namn för alltid finns inskrivet bland de stora i cykelvärlden. Han vann Giro d´Italia, hittills ende svensk som klarat den bedriften, och gjorde det utan att vinna någon enskild etapp.
– Egentligen inte så konstigt. Det är fler än jag som vunnit stora lopp utan någon etappseger.
Varför blev du inte proffs tidigare?
– Jag ville inte bli proffs förrän dopningstester infördes.
”Fåglum” berättar om rena rama dopningshysterin inom cykelsporten under 1960-talet. På såväl amatör- som proffsnivå.
– Öster om den järnridå som då delade Europa var det bara dopning som gällde. Vi körde på druvsocker, men gud vet vad dom andra stoppade i sig.
Det handlade framför allt om piller som gjorde att kroppen inte reagerade på utmattningssignaler och det ledde till flera dödsfall. Bröderna Pettersson från Vårgårda tänkte på ett annat sätt.
– Vi ville inte förstöra oss för resten av livet.
Efter fem år som proffs och bosatt utanför Pisa i Italien återvände Gösta Pettersson till Vårgårda där han fortfarande har sina bopålar.
– Att köra långa etapper dag efter dag var inte det jobbigaste. Kraven från arbetsgivaren (stallet) att prestera kändes jobbigare än själva cyklandet.
Gamla fotbollshjältar blir ofta behandlade som gudar i Italien. Hur är det med gamla cykelproffs och Giro-vinnare?
– Åren strax efter blev man förstås igenkänd, men i dag är det ingen som känner igen mig när jag kommer till Italien. Men jag tror samma sak gäller Eddy Merckx, konstaterar ”Fåglum” och nämner den cyklist som var hans svåraste konkurrent under glansåren.
Utseendemässigt har de dryga 40 åren som gått sedan Giro-segern behandlat ”Fåglum” mycket varsamt. Med andra ord – han är sig lik.
– Jag väger faktiskt bara ett kilo mer nu än när jag vann Girot, säger han småskrattande.
När proffslivet var över fortsatte Gösta Pettersson att jobba med cyklar, och då inom Monark/Cresent, under 20 år. Numera är han pensionär, men saknar inte sysselsättning.
– Nej, jag tycker jag har mer att göra än någonsin. Inte minst med vårt museum i Vårgårda.
På Tånga Hed i Vårgårda finns nämligen ett museum över bröderna Fåglum och alla deras framgångar.