I kväll gör Patrik Rosengren ett sista framträdande på Strandvallen.
Han blev aldrig landslagsman.
Han blev inte äldste målskytt i allsvenskan.
Han blev inte, 41 år gammal, den äldste spelaren i allsvenskan.
Men Patrik ”Bagarn” Rosengren kommer ändå att lämna ett stort tomrum efter sig när han nu väljer att dra sig tillbaka från de stora arenorna.
Det jag alltid gillat bäst med Patrik Rosengren är att han varit en stor man, klädd i små ord.
Jag skulle vilja säga att han nästan ger ett blygt och försynt intryck, men de som känner ”Bagarn” bättre berättar om öppenhet och social kompetens.
På planen skiljer han sig från den nya generationens fotbollsmuppar, ja, de har passerat revy också i Mjällby AIF, de som hellre pratar om jaget före laget. ”Bagarn” förhäver sig inte, han tar plats bara genom sitt sätt att vara.
I Mjällby-historien är han en av de absolut största, möjligen den störste. Det finns många som vill ha ett ord med i laget i en sådan diskussion. Sven-Bertil Andersson, förstås, Mattias Asper och ”Chippen” Wilhelmsson, inte bara för deras insatser på planen utan också för att de marknadsfört lilla Mjällby AIF i de stora europeiska ligorna och alla deras klubbyten som hjälpt Mjällby AIF genom många ekonomiskt svåra stunder.
Hur värdera sådant när det ställs mot det Patrik Rosengren gjort på planen, men att ”Bagarn” är en man för ett Mjällby AIF All Star Team står utom allt tvivel.
”Bagarn” har allt det där som en modern mittback ska ha. Han är/var kung i luften, han är/var brytsäker, han kan/kunde glidtackla, även om den konstarten tyvärr är på väg att försvinna i dagens fotboll, han har/hade spelförståelse, han är/var snabb och han är/var sällan eller aldrig skadad. Sista året undantaget.
Tittade lite på statistik från de senaste tolv säsongerna. Inget av de åren har ”Bagarn” gjort mindre än 22 seriematcher och under samma period har han bara blivit utvisad en gång, avdelning spelförståelse.
Men till landslaget kom han inte och det får ”Bagarn” delvis skylla sig själv för.
Det sägs om ”Bagarn” att han är den bäste mittbacken som aldrig spelat i landslaget.
Jag har pratat med folk i ”Bagarns” närhet och de intygar att han aldrig med ett ord visat bitterhet eller besvikelse över att han inte fick en chans i landslaget.
”Bagarn” var sitt kära Mjällby trogen alldeles för länge och när han äntligen bestämde sig för att byta klubb valde han närheten hem till Listerlandet före kanske något längre bort som gett honom den uppmärksamhet han så väl förtjänat.
När ”Bagarn” kom till Kalmar FF var Kalmar nykomling i allsvenskan och sju år senare tackade ”Bagarn” för sig i Kalmar genom att spela hem Lennart Johanssons Pokal till smålänningarna.
Tiden i Kalmar var Rosengrens peak i karriären och sett till vad han presterade där och hans betydelse för Kalmar FF:s utveckling borde han rimligen ha fått en landslagschans, men konkurrensen var tuff. I VM 2002 hette försvarskonkurrenterna Olof Mellberg, Patrik Andersson, Johan Mjällby, Michael Svensson, Teddy Lucic och Andreas Jakobsson. I stort sett samma uppställning spelade i EM två år senare, men i VM 2006 fanns det nya namn som Mikael Nilsson, Fredrik Stenman och Kalle Svensson. Spelare som definitivt inte var bättre än Patrik Rosengren, men samtidigt hade Rosengrens biologiska klocka börjat ticka.
Möjligen var det det som gjorde att familjen 2009 flyttade hem till Lister igen. ”Bagarn” kom hem till ett Mjällby AIF som låg i superettan, men som tog steget upp i allsvenskan under ledning av sin försvarsgeneral och har hållit sig kvar där sedan dess.
”Bagarn” tog en stor risk när han gick in i säsongen 2012. ”Bagarn” visste att han skulle fylla 41 år, han visste att Mjällby, som alltid, skulle få kämpa för sin överlevnad och han visste att när han själv blev äldre blev motståndarna yngre, hungrigare och bättre.
Det heter ju att man ska ha vett att lägga av när man är som bäst för att slippa glåporden om att inte räcka till. Patrik Rosengren kan nu lämna de stora arenorna med gott samvete. Ingen kan någonsin säga om ”Bagarn” att han var gammal och stabbig på slutet. Möjligen bara inte lika bra som när han var som bäst.
På papperet var han inte den äldste som spelat allsvensk fotboll, men granskas statistiken tycker jag att han var det. Rolf Nilsson, målvakt i Landskrona, gjorde 46 år gammal ett inhopp tio år efter att han egentligen slutat. Gunnar Gren, då 43-årig tränare i Gais, gjorde ett kort inhopp i sitt krisande lag. Samma med Roland Nilsson, 42, i samma krisens Gais 2006 och samma med målvakten Bengt Andersson, 42, som gjorde en högst tillfällig comeback i Örgryte 2009.
Ingen har tidigare vid 41 års ålder genomfört en hel allsvensk säsong.
För det hoppas jag Patrik ”Bagarn” Rosengren får den respekt och uppskattning han förtjänar innan eller efter matchen mot Elfsborg och jag utgår ifrån att Mjällby AIF så fort som möjligt tecknar upp ”Bagarn” för ett ledaruppdrag.
CONNIE NILSSON