Vet inte vad som var starkast med Jens Linds hyllade TV-dokumentär Sixten, berättelsen om skidlegenden Sixten Jernberg.
Själv fastnade jag för två saker:
Dels Sixtens reflektioner om misstagen han ansåg sig ha gjort i livet. Saker han med ålderns rätt insett att han borde ha hanterat annorlunda. Främst det ständigt återkommande dåliga samvetet för att han ansåg sig ha försakat sina tre barns uppväxt i jakten på personlig framgång och bekräftelse.
Men också kampen för födelseorten Lima, byn som sakta men säkert håller på att tyna bort.
Sixten har satt Lima i Dalarna på kartan. Mycket tack vare sina OS- och VM-medaljer, men också för hans frispråkighet, fritidsbyn, kampen mot kommunalpamparna och nu på slutet när han trots hjärtoperation, magsår, prostatacancer och till slut också en stroke, lyckades driva igenom drömmen om ett Sixten Jernberg-museum.
Lima, 400 invånare, svensk glesbygd. En gång fanns där affär, bank och järnvägen som var livsnerven.
I dag finns ingenting kvar.
Till och med vårdcentralen är centraliserad till Sälen.
En gång fanns också Sveriges främsta skidåkare i Lima.
Nu finns mest bara minnen kvar, en staty rest över bygdens store son och snart också ett museum vid Limedsforsen.
Sixten Jernberg accepterade aldrig utvecklingen i Lima:
”Glesbygd, snart bara en fäbovall. Samhället är en katastrof. Kanske ska de vara så, katastrof innan det blir något vettigt”.
Själv kände jag igen mig när jag åkte runt i länet och betygsatte våra fotbollsplaner i somras.
Vi har en landsbygd som sakta, men säkert, håller på att dräneras på all samhällsservice.
Och snart har vi inte ens några fotbollsplaner kvar att betygsätta.
Själv skulle jag gärna vilja säga att allt är Bosmans fel, men så är det förstås inte. Problemet är större än så, men Bosmanmånaden, den period då kontraktslösa spelare fritt kan byta klubb, gör att förening efter förening tvingas till stora omstruktureringar.
Många tvingas ge upp.
I år nådde vi nya höjder. Åtta, tio, tolv, ja till och med 15 nyförvärv, var inget ovanligt.
Jag anser att många spelare, klubbledare, tränare och föreningar har anledning att rannsaka sig själva och då främst fråga sig vad det är de håller på med.
Jag hör rykten och jag läser att Torhamn, Belganet/Hallabro, Ramdala, som tappat bortåt tio spelare, Hanö, Eken, Fjärdsjömåla, Gammalstorp och Gränum, har problem.
Många gamla klassiska landsbygdslag.
Vad säger Allan, Hasse och Kjell?
Vad tycker Birger och Leif?
Och Lars-Göran?
Sixten Jernberg, om han varit fotbollsintresserad, hade vänt sig i sin grav.
Sixten dog i sviterna av stroken och prostatacancern i juli, 83 år gammal. Sonen Eddy satt vid hans dödsbädd. I ett av dokumentärens starkaste ögonblick berättar sonen:
”Jag sa, nu har du kämpat nog. Jag tycker inte det är värt det. Då kramade han min hand och höll med”.
Sixten Jernberg, temperamentsfull och tjurskallig som få, växte upp som ett av nio barn under ytterst svåra förhållanden i ett fähus med stampat jordgolv med sängen i ena hörnet och getterna i det andra.
Det handlade om att skaffa mat för dagen. Att stjäla rovor för att stilla hungern och att som 13-åring tvingas ut i arbetslivet för att bidra till försörjningen.
En miljö som plockar fram överlevaren i en människa.
Möjligen också en miljö som skapar vinnare.
Jens Linds dokumentär är en fantastisk berättelse, en sådan där vi tyvärr ser allt mer sällan i svensk sportjournalistik - varken i ord eller i bild, om en man som gick sin egen väg, men som aldrig vek från sin demenssjuka hustrus sida.
Jens Lind letade i Sixtens källare. Han hittade gamla filmer som varken Sixten, Kerstin eller barnen sett på grund av att de aldrig haft tid att sätta sig ner och minnas tillbaka så som en familj ibland behöver göra.
Där var bröllopsbilderna och där var sonen Bos första stapplande försök att efterlikna pappa i skidspåret.
Sixten mindes inte mycket av familjens egen historia. I hans värld fanns bara att besegra Assar Rönnlund, Veikko Hakkulinen och de andra. Det var de bilderna Sixten kom ihåg.
Men Kerstin, hon fick plötsligt tillbaka livet i blicken.
Och Sixten, han fick tårar i ögonen när han såg livskamratens leende.
I slutet av 2011 drabbades Sixten Jernberg av en lunginflammation. Tårögd satt han på sjukhusbädden och insåg slaget förlorat, men vägrade dö innan museet var säkerställt.
Sixten hamnade på ett äldreboende. På en annan avdelning fanns redan Kerstin, men Sixtens krafter räckte inte till att träffa sitt livs kärlek en gång till.
Men en cortisonspruta gav honom kraft att tillsammans med Jens Lind åka ner till Limedsforsen och stressa byggjobbarna.
Trygg i det han fick se somnade Sixten Jernberg in.
Värdigare slut kunde inte skidlegenden få.