Överlägsen etta i Sverige sedan flera år.
Regerande Europamästare.
Inte illa av en tjej som är helt ointresserad av sport.
– Det är bara bangolf jag håller koll på, säger 19-åriga Olofströmstjejen Sara Karlsson.
Såg ni den tv-sända Idrottsgalan i mitten av januari. Då såg ni säkert en av Blekinges absoluta toppidrottare blinka förbi i bild.
Sara Karlsson är en doldis för den stora massan, men att hon var med i Svt:s bildsvep som visade sportåret 2012 visar att hon presterat något utöver det vanliga.
Karlsson är för sina framgångar, framförallt EM-guldet i Portugal, även nominerad till Blekinges egen idrottsgala, som anordnas den 1 februari.
– Jag visste inte ens att det fanns en gala i Blekinge, nu ser jag riktigt fram emot den, säger Sara, som tar med sig mamma till bords.
Vad skulle det innebära att vinna kategorin årets kvinnliga idrottare i Blekinge?
– Jättemycket, bangolfen är en ganska lite sport men vinner jag betyder det att min prestation och min idrott tas på allvar.
Trots flerårigt landslagsdeltagande och tre raka SM-guld var 2012 året då Sara Karlsson satte både sig själv och bangolfen på Blekingekartan.
– Då och då kollar jag på en inspelning som en portugis klippt ihop med mig under EM. Hur jag spelade mig fram till segern.
Sara lyser upp i hela ansiktet när hon pratar om minnet, det största sportsliga så här långt, i hennes unga karriär.
– Jag minns att jag var så nervös i slutet av tävlingen, det var så hela jag skakade.
– Jag visste att det krävdes två spik på de två sista banorna för att vinna.
Unga fröken Karlsson behöll sinnesnärvaron och bad domaren om att få gå på toaletten.
– Men jag behövde inte kissa eller så. Jag såg mig själv i spegeln och intalade mig "Nu fixar du det här", sen gick jag ut och satte två spik.
När sista bollen rullade i kopp brast det totalt för Olofströmstjejen.
– Jag grät ohejdat och föll ned på knä.
Känslorna och minnena från den där lördagen i Portugal bär hon fortfarande med sig.
– Det var som att vinna ett VM, de bästa spelarna i världen kommer från Europa, med Tyskland som dominant.
Hela 2012 var en framgångssaga på golfbanor runt om i Sverige och Europa.
Men året blev omtumlande på mer än det sportsliga planet.
Bland annat för att Sara efter sommaren fick problem med svåra magsmärtor. Inte långt därefter gick hennes farmor bort.
– Farmor gick bort i oktober, jag jobbar på det äldreboendet där hon låg och träffade henne väldigt mycket under framförallt sommaren.
Sara berättar om farmor Karins demens och att hon inte alltid kände igen sitt barnbarn, men att de utan att alltid prata med varandra kom varandra nära.
– Samma morgon som hon dog hade jag en dröm om att hon dog. Jag vaknade alldeles kallsvettig vid halv tre på natten och tänkte; "det får inte vara sant".
Två timmar senare ringde de från äldreboendet och berättade att farmodern gått bort.
– Jag åkte direkt dit och hjälpte till att klä om henne och göra henne fin.
Sara Karlsson lyfter fram silverhjärtat som hänger runt halsen visar inskriptionen, Karin.
– Jag fick överta farmors smyckesskrin, med hjärtat runt halsen är hon alltid med mig.
Magsmärtorna har blivit bättre, men är fortfarande inte bra.
– I början krampade det nästan hela tiden, nu händer det kanske en gång i veckan.
– Först trodde läkarna att jag var gravid, säger Sara och slår ut med händerna samtidigt som hon skrattar.
En tarmåkomma, mer precist besked än så har läkarna inte kunnat ge.
En tung avslutning på året följdes av ännu en tung händelse då Saras mosters man gick bort i januari.
Alla omtumlande händelser fick Olofströmstjejen att göra den tatuering hon velat ha i många år.
"What doesn´t kill you, makes you stronger" pryder nu hela vänster underarm. "Det som inte dödar dig gör dig startare".
– Ord som betyder väldigt mycket för mig. Allt som hänt, speciellt et senaste halvåret, har gjort mig starkare, jag har en bättre självkänsla.
Sara trotsade det faktum att hon är nålrädd.
– Men jag tittade bort hela tiden det tog att göra tatueringen.
Nålrädslan hindrade inte heller från utbildningen till undersköterska.
– Första lektionen med sprutor trodde jag att jag skulle svimma, men det har löst sig.
Egentligen vill Sara jobba inom bank- eller finansvärlden.
– Nu vill jag ha en utbildning i grunden, så jag får fast inkomst och kan flytta hemifrån, gärna till en större stad.
Bangolfen skulle mycket väl kunna påskynda hennes flytt, de större klubbarna har under en längre tid velat värva Sverigeettan.
– Jobb och skola här är viktigast just nu. Sen får vi se.
För att vara överlägsen etta i Sverige och regerande Europamästare har den unga Olofströmstjejen en avslappnad syn på sitt idrottande.
Vintertid verkar hon knappt träna alls.
– Jag går på gymmet, men det är för egen del, inte för bangolfen.
– Och ska jag träna krävs det att jag gör det med någon som ligger på samma nivå, det är enerverande att träna med de som slår fyra slag per bana. Jag brukar passa på att träna extra när vi är på tävling med landslaget, då träffas vi alltid några dagar innan tävling.
Gymnastik, friidrott, fotboll, bowling och pingis avfärdades i ett huj i de tidiga ungdomsåren.
Men när hon 2002 följde med mamma och storebror på veckotävling i bangolf var det precis rätt forum för en tjej som inte är alls sportintresserad i övrigt.
Redan 2004 vann Sara dubbla SM-guld i ungdomsklassen. Sedan dess har hon tagit kliv på kliv och tillhör nu världseliten.
Men det är inte framgångarna som sporrar.
– Det är så kul att komma ut och träffa alla kompisar. Vi är som en enda stor familj på tävlingarna.
Själv har hon svårt att peka på exakt de kvalitéer hon besitter för att vara så bra på en mental sport som bangolf är.
– Jag höjer mig alltid på tävling, och jag hatar att förlora, även om det så är yatzy.
Kanske har hon fått sin vinnarskalle i och med att föräldrarna aldrig lät henne vinna som barn, kanske är det medfött.
I år väntar SM-spel i Gullbergsbro, Göteborg, och VM i Bad-Münde, Tyskland.
– VM-guld är inte orealistiskt, men jag åker dit och testar banorna, kollar vad jag har för snitt och räknar bort några slag från träningsrundorna. Håller jag mitt uppsatta mål är jag nöjd. Räcker det till medalj är det ju bra.
En tillbakalutad syn på sitt idrottande alltså.
