Nanne skapade en egen talangfabrik
Gener och arv är viktiga i dagens idrott. ”Jag tror att man har mycket med sig från mamma och pappa”
Det skulle egentligen handla om Nanne Olsson själv.
Hans liv.
Hans berättelse.
Men det är ju ofrånkomligt att det inte blir en diskussion om arv, gener och Nannes och Kristinas tre barn, Anna, Maria och Marcus – alla tre landslagsspelare i handboll.
Nannes historia är en sådan där som omges av en massa om.
Tänk om han växt upp på andra sidan Mörrumsån. Då hade han troligen blivit hockeyspelare för sådan var gränsdragningen i Mörrum på den tiden. Hockeyspelare blev de som föddes på ena sidan ån. De på andra sidan blev handbollsspelare.
Tänk om hans föräldrar, med sin religiösa bakgrund, bromsat Nannes, hans lillasyster Ingrids och hans lillebror Lars idrottsintresse.
– Våra föräldrar uppmuntrade idrottandet, men vi var ju ingen idrottsfamilj i den bemärkelsen. Jag tror mer arvet kom från Mörrum som idrottsby, säger Nanne.
Ingrid valde, till skillnad från sina bröder, att satsa på bordtennis och nådde hög svensk nivå.
Nanne och Lars föddes på handbollssidan av ån. Handboll var visserligen tidigt en prioriterad sport för Nanne, men han spelade också fotboll och där som i handboll var han en fruktad målskytt.
– Jag var mittsexa i handboll, men gjorde sjukt mycket mål. Jag tror inte det var just känslan av att göra mål som drev mig framåt, det var mer känslan av att vinna. Jag hatade verkligen att förlora.
Men till slut ville Nanne ha en annan utmaning. Det var för lätt att göra mål i Mörrum. Nanne Olsson sökte sig till Karlshamn, länets stora lag en period, men där var positionen som mittsexa redan uppbokad. Nanne hamnade på kanten.
I två veckor fick Nanne vara storebror i familjen för efter två veckor bestämde sig lillebror Lars att gå samma väg som sin bror.
– Jag har alltid fått bereda väg för min syskon, men när Lasse kom till Karlshamn med all sin talang var man plötsligt lillebror.
Nanne spelade i Karlshamn i tio år. Han och Lars utvecklingskurvor tog skilda vägar. Bombkastaren och jätten Lars blev landslagsman och Bundesligaproffs. Nanne körde på i tio år innan han slutade.
– Jag blev kanske aldrig så bra som senior, men jag fick ut mycket av min handboll.
Vad kanske viktigare var under den perioden var att han träffade sin dåvarande hustru Kristina, landslagsstjärna och Tysklandsproffs i bordtennis.
Och där har vi ett nytt om i Nanne Olssons liv.
Tänk om han inte träffat Kristina.
Tvillingarna Maria och Anna föddes tre månader för tidigt och under stor dramatik. Speciellt illa var det med Maria.
– Hon var på väg att dö.
Läkarna var ärliga när de förklarade allvaret i situationen.
– Vi fick veta att de kunde bli blinda och handikappade, men om de överlevde utan men skulle det bli två sega och framgångsrika tjejer.
Mitt i den här dramatiken skulle Nanne också försöka koncentrera sig på handbollen.
– Det var tungt att åka iväg på bortamatcher, men nu vet jag att det var en period i mitt liv som påverkade mig på ett positivt sätt.
Fyra år senare föddes Marcus.
– Tidigt en otrolig talang. Han var bra i fotboll och vann allt han ställde upp i när skolorna tävlade i friidrott.
I dag spelar Marcus i elitserien i IFK Kristianstad, Maria vaktar målet i danska Ålborg och Anna spelar för Lugi i elitserien. Och alla tre har de gjort sina första a-landskamper.
Nanne Olsson kan inte dölja sin stolthet.
– Stolt? Jag försöker stanna upp och bara njuta. När jag ser dem från läktaren vill jag bara vara pappa, men visst måste det vara speciellt att ha tre barn där alla spelat i landslaget. Jag har svårt att tro att det har inträffat i någon annan stor sport.
Maria, Anna och Marcus har fått alla de genetiska förutsättningarna som krävs för att bli bra i idrott. Nanne tror på gener och arv.
– Arvet spelar definitivt roll. Det ser jag inte minst här i mitt jobb på Blekinge Health Arena där vi testar så många idrottsmän och idrottstjejer. Jag tror att man har mycket med sig från mamma och pappa, men den största talangen är att aldrig ge upp och det har vi i släkten.
Det lite märkliga i arvet och generna efter Nanne Olsson är att hans lillebror blev en långt större stjärna än vad Nanne själv var. Lasse Olsson har två barn, men ingen av dem har nått Marias, Annas och Marcus nivå - i alla fall inte ännu.
Nanne Olsson är ju inte dummare än att han förutsett just den frågan och han har svaret färdigt, samma svar han brukar ge till alla andra som brukar fråga:
– Jag utnyttjade inte min egen talang fullt ut, jag lade min på barnen istället.
Och det vågar du säga så att Lasse hör det?
– Inga problem.
Gemensamt för Nannes tre barn är att de alla tre alltid tränat kopiöst. Vikten av att träna rätt och mycket har Nanne, om han nu inte visste det innan, fått upp ögonen för de fem-sex senaste åren.
Efter 18 år som anställd inom den statliga järnvägen utbildade sig Nanne Olsson till 1–7-lärare. Nästan direkt och av en slump hamnade han i särskolan med alla de krav som ställs där.
– Det bästa jobbet som finns. Jag gillade att hjälpa barn med särskilda behov. Även om jag har det bra här längtar jag ibland tillbaka till särskolan.
Slumpen gjorde att Nanne Olsson kom i kontakt med Blekinge Idrottsförbund. För tre år sedan tog han steget fullt ut och lämnade särskolan när han som verksamhetsansvarig fick chansen att från grunden bygga upp Blekinge Health Arena ute på Rosenholm.
I dag är Blekinge Health Arena en klassanläggning där både individuella idrottsmän, elitlag och lag på amatörnivå kan testa sin fysiska status.
– Vi har lyckats bra, vi har byggt upp kunskap och fungerar som ett nätverk i regionen.
Från början var projektet delvis EU-finansierat, men EU-stödets pengar kommer enligt avtal inte längre och nu vilar anläggningens vidare öden i händerna på kommun, landsting, regionen, Blekinge Tekniska Högskola och idrotten själv som måste satsa fyra miljoner årligen för att få ekonomin att gå ihop.
– Klart jag är orolig för framtiden, men min taktik är att göra ett så bra jobb som möjligt. Det vi ska leva på är kvalitet och tillgänglighet.
Connie Nilsson