Per-Arne Kulle skulle kunna vara bitter. Och bitter har han varit.
– Jag kan nog aldrig förlika mig med det som hände.
Det liv Per-Arne Kulle, nu 35 år gammal, såg framför sig som en av Sveriges största handbollstalanger, var ett annat liv än det han nu lever i Svängsta.
Om inte om funnits hade han kanske varit landslagsman och proffs, men en aprildag för 16 år sedan förändrade allt. Per-Arne har berättat sin historia många gånger och han gör det gärna igen, men den här gången finns det mer att lägga till: sambon Elin och barnen Alva, Hugo och Siri. Karlshamns HF kvalspelade mot Heid och Kulle var stjärnan som till varje pris skulle stoppas.
– Jag hade anbud från varenda svensk klubb och det här var min sista match med Karlshamn.
Kulle togs hårt redan från start och blev till slut knockad av en armbågstackling mot halsen. Kulle reste sig och bet ihop, men konsekvenserna blev fruktansvärda. Tre gånger skickades han hem från Karlshamns lasarett. Först befarade man ett nyckelbensbrott. Sista gången Kulle kom in var han medvetslös och fördes i iltransport till Lund.
– I Lund sa läkarna att om man upptäckt vad som var fel ett dygn tidigare hade jag aldrig hamnat i rullstol. Ser man det så har den där läkaren i Karlshamn berövat mig otroligt mycket. Samtidigt är det människor man har att göra med. Tyvärr hade jag oturen att träffa en som inte var så bra.
Matstrupen visade sig vara spräckt. All mat hade gått direkt ut i kroppen.
– Det var som en stor varböld.
Ryggmärgen blev infekterad och svullnaden ledde till slut till förlamningen.
– I Lund förstod jag att något var väldigt fel. När jag kom till lasarettet i Karlskrona började jag inse hur illa det var. Jag hoppades ju, men en läkare gjorde klart för mig att jag aldrig skulle kunna gå hela vägen fram och bli helt frisk.
I dag är Per-Arne förlamad från bröstkorgen och ner.
– Men i Lund kunde jag bara röra lite på vänsterhanden.
Går det någonsin att ta in den informationen du fick under den långa sjukhusvistelsen?
– Första månaderna var ju mycket skit. Fysiskt hittade jag till slut en gräns där jag insåg att jag inte skulle nå längre. Och egentligen hade jag inte mycket till val. Antingen ligger man där och tycker synd om sig själv eller så ser man vad man kan göra istället. Annars tar det för mycket kraft och den kraften behövde jag till annat.
En vändning i livet kom när Per-Arne efter över ett års sjukhusvistelse hamnade på ett rehabiliteringscenter i Värmland.
– Där fick jag träffa folk som var i samma situation som mig själv och så kom jag igång med idrotten igen.
Kulle blev snabbt stjärna i det svenska rullstolsrugbylandslaget. Han var med i OS i Sydney 2000. Två år senare hände en ny aha-upplevelse likt den där i Värmland. På hemma-VM i Göteborg blev Per-Arne konfronterad med en tjej han kände igen från Karlshamn.
Elin Viberg, själv handbollsspelare i Karlshamns HF och dotter till handbollsprofilen Tony Viberg, Per-Arnes gamle tränare, var i Göteborg tillsammans med en kompis och bestämde sig för att se en av VM-matcherna.
– Elin kom fram och snackade lite.
Insåg du då att hon hade någon baktanke med att hon kom fram till dig?
– Jag fattade inte att något var på gång då, ler Kulle och sneglar på sin sambo.
En vecka senare, hemma i Karlshamn, träffades de igen.
– Då klickade det.
Blev du förvånad första gången Elin kom fram?
– Det där tänker man inte på som ung.
Elin, mammaledig och med nyfödda dottern Siri i sin famn hemma i villan i Svängsta, har hela tiden lyssnat på samtalet. Hon anar att det ska komma frågor om hennes stora val i livet. 19 år gammal gav hon sig in i något som hon kanske förstod skulle bli ett livslångt beslut med konsekvenser och svåra framtida frågor.
– Elin visste ju vad jag kunde och inte kunde, säger Per-Arne.
Trots känslorna, avrådde du någon gång Elin med tanke på ditt handikapp?
– Jag bekymrade mig inte. Hon tyckte om mig för den jag var.
Elin:
– För mig har det med hans personlighet att göra. Man anpassar sig till det andra.
Ungefär som första barnet Alva en gång sa till en kompis pappa.
– Hon frågade varför inte också han satt i rullstol. För Alva finns det ingen annan verklighet och för henne är mitt handikapp naturligt.
Alva är Per-Arnes och Elins första barn.
Frågan om barn, är förstås oundviklig att ställa och Per-Arne duckar inte.
– När man råkar ut för den här skadan jag har kan det bli bekymmer med barn. Ryggmärgsskador kan ge dåliga spermier, säger Per-Arne.
Oron var obefogad. Alva, Hugo och Siri är synliga bevis på en ny fas i Per-Arne Kulles liv.
Ditt liv blev trots allt väldigt annorlunda mot vad du hade tänkt dig?
– Innan skadan var jag odödlig. Jag bara klev på och körde mitt race. Nu träffar jag människor som inte tar något för givet, som jag inte trodde fanns. Ja, det blev ett annorlunda och rikt liv. Det hade jag kanske fått annars också, men på ett annat sätt.