Han är sologitarristen i rock'n'roll-laget Krif Hockey.
Sebastian Magnusson plockar gärna fram segergesten igen.
Helst redan i dag.
Magnusson på knä framför Krif-klacken, med hockeyklubban som gitarr.
Krif-supportrarna ser nog gärna den synen lite senare i eftermiddag – och Magnusson bjuder gärna på den. Han är nämligen så illa tvungen.
– Haha, ja. Daniel Olsson Trkulja snodde min moonwalk när vi skulle dansa för klacken efter en match så jag fick hitta på något nytt.
Men eftersom Sebastian Magnusson gärna klinkar gitarr privat så var gesten inte så långsökt.
Och så långsökt att den åker fram i dag är det nog inte heller.
– Spelar vi som vi ska så kör vi över dem. Det handlar bara om att vi har rätt inställning.
Det hade inte Krif-lirarna i andra perioden i torsdags. Det kunde ha straffat sig.
– Vi insåg i den första perioden att vi var lite bättre än Tranås men så lekte vi superstars i den andra. Tranås kom ut som ett nytt lag samtidigt som vi gick ner oss och då blev det inte bra.
Sebastian Magnusson börjar komma tillbaka på allvar efter sitt långa skadeuppehåll. I september krockade han med lagkamraten Oscar Bäcklin i en träningsmatch och förstörde handen.
– Först trodde läkarna bara att det var ledbandet men så var en del av båtbenet sönder också.
Hösten hade övergått i vinter innan Magnusson var tillbaka igen.
– Jag spelade de fyra, fem sista grundseriematcherna. Det kändes osäkert i början men nu känns det som om jag kommit in i det mer och mer igen.
Och 4–1-segern i torsdags rivstartade han på äkta rock'n'roll-manér. Utvisad för roughing efter nio sekunder och 1–0-målskytt lite drygt nio minuter senare.
– Fast roughing … jag försökte bara ta mig förbi en av deras spelare och så åkte hans hjälm av. Och målet var ett riktigt skitmål … fast de räknas ju de också.